Livet är en stor gåta, dagarna rusar fort fram och jag
känner att det är sällan som jag stannar upp och reflekterar utan det är fyllda
kalendrar med jobb och trevligheter. Sen händer det något som får en att stanna
upp, och helt plötsligt svajar marken och magen stramas åt och tankarna åker
karusell. Det som hände nu var att vår underbara Saga ska och håller på att
utredas för att hon svimmar så ofta och vad som ses utan anledning. Förskolan
har ringt till oss vid två tillfällen och det har även hänt vid två tillfällen
hemma, allt under loppet av ett halvår, vilket är på tok för mycket och kan
inte ses som en engångsföreteelse. Första gången så skrek jag rakt ut, jag tog
upp min medvetslösa dotter och trodde att hon hade lämnat oss. Hon föll ihop
och var medvetslös ca 30-45 sekunder. Kan säga att dessa sekunder var de
längsta sekunderna någonsin, fruktansvärt. Maken ringde 1177 (sjukvårdsupplysningen)
och de sa att alla barn som svimmar ska observeras så han tog Saga och åkte
till akuten och där blev de sittande i ett rum i 5-6 timmar- läkaren kallade
det för observation. Eftersom vi ansåg att den observationen kunde vi likaväl
göra hemma så skrev vi ut Saga och åkte hem och observerade hemma. Nästa gång
Saga svimmade så ringde vi och de sa samma sak- ni måste åka in till akuten omedelbart,
men vi gick på tidigare erfarenheter och stannade hemma, för efter hon varit
avsvimmad och vaknat till är hon som vanligt igen, som om inget har hänt. Nu
sista gången som förskolan ringde och sa att det hade hänt igen, så ringde jag
vårdcentralen och åkte dit på en läkartid. Det blev en chock för mig för de
blev stort pådrag med provtagningar (med blod) och undersökningar och en remiss
skickades till fysiologiska kliniken, hon ska även utredas för att se hur
hjärtfrekvensen arbetar. Jag stod där som ett frågetecken? Vad menar ni? Är detta
allvarligt? Kände redan då att nu gungar marken rejält under mig. Varför har
jag inte åkt in de andra gångerna? Anklagar mig starkt och tankarna åker ännu
mera karusell.
Hörde läkaren långt bort nämna orden epilepsi, hjärtat och neurologiska
påverkan. Började därefter läsa om det och fick upp hemskheter som hjärntumör,
så de la jag ner omedelbart, då jag vill veta vad det är som orsakar hennes ”anfall”
innan jag kan ta till mig det och försöka acceptera att något inte är som det
ska med vår prinsessa.
Som för många andra föräldrar så är barnen det dyrbaraste jag
har, när det händer dem något så känns allt annat helt ointressant och
oviktigt.
Stanna upp och njut mer av livet, krama och pussa på era
barn och säg att ni älskar dem!!!
